I en annan del av Agneberg

Vad är det som får mänsklighetens alla skummisar att dras till mig som flugor till koskit?
Det finns ett par praktexempel som mannen som kom och sjöng för mig när jag och Linda åt glass på en bänk på kungsgatan i våras, killen som halvt om halvt låg i mitt knä med armarna runt min hals på väg hem från gbg en gång och nu senast mannen på Kampenhof i lördags. Jag går där minding my own business när han gör en rörelse mot mig som om han ville mig något. Så vänlig som jag är så stannar jag till och avslutar mitt telefonsamtal med Linda för att ta reda på vad det är han vill mig. Jag höjer på ögonbrynen, i vad jag hoppas är en frågande min, och säger ja?. Han frågar mig då vad det är jag vill. Oj, jag ber om ursäkt för misstaget och förklarar att jag tyckte det såg ut som om han ville mig något. Då säger han att: Nej det var jag som ville honom något. Men nej nej det var det inte jag ber så hemskt mkt om ursäkt, men han insisterar att jag vill något och det är uppenbarligen fritt fram vad detta något än må vara. Jag fortsätter neka och börjar röra mig i riktning mot bussen och han fortsätter säga Varsågod vad var det du ville?. Hmm... ja inte så mkt faktiskt gubbjävel, lämna mig ifred. Det sista där sa jag ju självklart inte utan tänkte det bara, men jag ursäktar mig och går för att köpa busskort till Linda. När vi kommer på bussen så vem är det som sitter där och hejar på mig om inte den manliga horan. Nu undrar ni säkert varför jag kallar honom det men jag har nog aldrig varit så nervös och det verkade faktiskt på hans kroppsspråk som om det var sexuella tjänster han erbjöd mig. Troligen är detta bara men vanliga paranoia bland med min livliga fantasi, så förlåt mig för dessa förutfattade meningar.