I'm going back from where I came
Alla pratar om att fly. Alla vill fly, men ingen gör det. Vi sitter fast i den kletiga sörja vi kallar våra liv. Jag har velat fly så länge jag kan minnas, bort från allt, så långt jag kan komma från här, men här är alltid där där man är. Man kan inte fly från här för här bär man alltid med sig. Om världen ändå vore platt så man kunde kliva över kanten. Jag hade gjort det, låtit mig falla tills dess att jag fångas av universum, evigheten eller Gud. Kanske skulle jag då placeras in där jag hör hemma. Platsen som är mitt sanna här, men som inte känns som ngt påtvingat utan som... som hemma.
Vill fly från verkligheten, men rädd för att missa något, så rädd för att glömma eller tappa bort något. Sen har vi det med ordning och reda, paniken som infinner sig när inte allt är som det ska, ångesten över att ha misslyckats med något så enkelt som att se till att inget faller ur mönstret, försvinner från sin plats. Jag har en hemlighet, jag gömmer saker på vinden för jag kan inte finna rätta stället att placera dem på. De stör min ordning och måste därför gömmas. Kan inte öppna den dörren, kan inte befinna mig i mitt eget rum om det inte är städat för misslyckandets ångest blir för stark. Precis som nu, har just genomgått en tvätta-händerna-episod för jag greps av panik när jag försökte plugga franska, men misslyckandets bittra stank vill inte försvinna. Kan inte öppna boken kan inte förmå mig själv att ens försöka för om jag försöker och jag misslyckas är känslan där igen.
Är så rädd för att sommaren ska börja. Min fasta punkt, skolan, kommer inte finnas där. Kommer inte behöva gå upp ur min säng för att göra något vettigt av mig själv och mitt liv, jag kommer känna att jag lika gärna kan stanna i sängen för det finns ingen mening. Försviner det dagliga mönstret blir allt en enda kaotisk röra av självömkan, ångest och panik.
Kan vi inte bara fly nu? Bort på en flotte se vart vinden för oss? Tillsamans är vi mindre ensamma. Fly med mig för jag kan inte stå själv.
(Why didn't you, Bella Boop and The Robberts)
Vill fly från verkligheten, men rädd för att missa något, så rädd för att glömma eller tappa bort något. Sen har vi det med ordning och reda, paniken som infinner sig när inte allt är som det ska, ångesten över att ha misslyckats med något så enkelt som att se till att inget faller ur mönstret, försvinner från sin plats. Jag har en hemlighet, jag gömmer saker på vinden för jag kan inte finna rätta stället att placera dem på. De stör min ordning och måste därför gömmas. Kan inte öppna den dörren, kan inte befinna mig i mitt eget rum om det inte är städat för misslyckandets ångest blir för stark. Precis som nu, har just genomgått en tvätta-händerna-episod för jag greps av panik när jag försökte plugga franska, men misslyckandets bittra stank vill inte försvinna. Kan inte öppna boken kan inte förmå mig själv att ens försöka för om jag försöker och jag misslyckas är känslan där igen.
Är så rädd för att sommaren ska börja. Min fasta punkt, skolan, kommer inte finnas där. Kommer inte behöva gå upp ur min säng för att göra något vettigt av mig själv och mitt liv, jag kommer känna att jag lika gärna kan stanna i sängen för det finns ingen mening. Försviner det dagliga mönstret blir allt en enda kaotisk röra av självömkan, ångest och panik.
Kan vi inte bara fly nu? Bort på en flotte se vart vinden för oss? Tillsamans är vi mindre ensamma. Fly med mig för jag kan inte stå själv.
(Why didn't you, Bella Boop and The Robberts)
Kommentarer
Postat av: Hanna
Jag känner igen mig så mycket... Alltid vill man smaka gräset som är så mycket grönare och smaskigare på andra sidan. Man vet ju inte förrän man har smakat. Känner en längtan bort från vardagen, mot det okända.. Man går ur skolan med lycka och ett evighetslångt sommarlov framför sig... Men sommaren sviker. Tryckande hetta, mygg, slöa, meningslösa dagar, frustration... Man vet hur det blir, men ändå finns det där, det lilla hoppet om att just denna sommar ska bli något ut över det vanliga, något speciellt och oförglömligt...
Trackback