I en annan del av Agneberg

Åh, vilken härlig morgon för att skriva ett inlägg. Hur går livet? Jodå, livet går barfota. Det mjuka gräset kittlar under fötterna och de vassa stenana skär rätt in i den bara huden. Det gäller bara att se vart man sätter fötterna.

Människan är rätt bra på att anpassa sig efter situationen. Kom i säng vid tvåtiden i går... ZZZombiiii... Blir väckt kl. 05:00 av en argsint far som stormar in på mitt rum, svär och skriker åt mig att ta hand om de två ungarna där uppe, som av okänd anledning skriker som små dårar. Jag HATAR detta orespektfulla sätt och tidpunkt att bli väckt på. Men jag lyder... Försöker prata med Leon, går dock inget vidare, det är MAMMA som gäller. Jag ser mig omkring. Klockan, hur mycket är klockan? När kommer mamma hem?! Sätter på Anki & Pytte, funkar lagom, läser(slöddrar) en bok på 1000 sidor, det funkar på Lovisa. Leon står och skriker i hallen. Leon tyst, boken slut, Hanna trött. (Jag har regregerat och börjat skriva i tvåordsmeningar.) Säng, ljuva säng.
Knack på dörren... Mamma:
- Vill du ha frukost? Klockan är 8.
- Neej!
Men med den trygga vetskapen om att mamma änligen kommit hem somnar jag igen.

Senare stiger jag dock på eget initiativ upp. Jag kan bara inte med att sova bort en sådan här dag.
Jag tar mig ut i köket och ser fram emot att bli lämnad ensam eftersom mamma tydligen ska ta med sig ungarna och åka till Emaus.
- Mamma vet du, jag sprang uppför kapellebacken i går!
- Jasså?
- Mm...!
- Vart sprang du sedan då? Strandpromenaden?
- Jag sprang upp för kapellebacken!! Fattar du? Jag SPRANG UPPFÖR KAPELLEBACKEN! SPRANG!
- Jaha, varför det?

Jag lämnar det försöket till konversation och slänger en blick på klockan, 11:05! Konstaterar att jag faktiskt inte alls borde vara så slut i huvudet. Hocus pocus... inte lika trött längre. Efter lite frukost lägger jag mig på sängen och sms:ar min livscoach och suckar lite irriterat över att han inte gått upp än. Får han så får jag tänker jag och beslutar mig för att vila huvudet på kudden tio minuer. Men det blir inget med det, för en läskig spindel överfaller mig. De där små äcklen tar sig in genom mitt så här års alltid öppna fönster. Jag pallar bara inte med ett duntäcke med en bärighet på 8.


Två timmar senare... Varför står sekundvisaren stilla? 11:05. Pocus hocus... Så här sitter jag nu och häller i mig koffein. Jag är trött. Istället för att ha sovit åtta timmar som jag trodde så har jag bara sovit fem. Men, men...

Studenten i morgon!
Tänk, om 366 dagar är det vi som ska tåga Kungsgatan ner! Skratta, gråta, det är nog individuellt... Ser fram emot det! Ha nu en riktigt skön sommardag. Tror jag ska försöka få tag på lite allergiska jordgubbar...