I en annan del av Agneberg

Rosiga kinder med lagom många fräknar på, skrattrynkor och en femårings busiga blick. Idag är det jag. Det var fruktansvärt längesedan sist gång. Roligt, roligt. Härligt, som ingen mindre än Martin hade sagt. 

Det har hänt rätt mycket senaste tiden, förstår jag. Många har läst bloggen. En vrängd sanning av ett liv, kan man säga. Livet sett ur fyra olika perspektiv. Schizofrent, yes yes. Idag är det Ulrika. Mer schizofrent kan det nog inte bli. Fruktansvärt tur att man har roligt under tiden i alla fall. Hur uppfattar man mig egentligen? Jag vill nog inte veta. Jag är som en soffa, har jag hört.  

Jag har inga käcka visdomsord idag. I morgon är det barndomsångest i form av brännboll. Jag minns hur Johan i min klass på lågstadiet alltid sköt ner till fotbollsplanen. På den tiden var det flera hundra meter, nu kanske det är femtio. Jag tror att världen krymper. Jag vågar inte ens smaka på tanken av en boll bort från ett racket i en handbollsspelares hand. Farligt. Min lillebror fick nästan hjärnskakning av Simon, när han skulle skjuta. Det var samma kalas som jag svimmade på, när jag hoppade säck. Det hände mycket när man var nio.

Jag är så där naturligt full igen. Klockan är ju kvart i elva, så vad kan man vänta sig? Jag är till och med naturligt lullig! Nej, nu tror jag att jag har sagt för mycket. Om man skulle ta och göra något vettigt med sitt liv.