Your sweet 666
Franskalektioner är tea time. Angelica har en lustig liten sysselsättning - att lukta på andra människors te.
Häromdagen var det min tur...
Angelica: "Det luktar som..."
Linda: "Som kamomill?"
Angelica: "Det luktar som sådana där blommor..."
Linda: "Kamomill ÄR blommor."
Angelica: "Nej, men sådana där blommor som ser ut som prästkragar, men som inte är det."
Linda: "...?"
Behöver jag kommentera det hela?
Angelica är den perfekta personen att umgås med om man känner för att ha lite roligt. Hon slår sig, tappar saker, ramlar... Jag kan garantera dig ett gott skratt. Hon är också bra att umgås med om man är på dåligt humör och mest har lust att slå någon. Angelica tackar inte nej till en örfil eller två. Vi misstänker att hon är
masochist...
Om ni någon gång undrar varför Hanna brukar gå omkring och se lite frånvarande ut, så är det för att hon är djupt inne i sina egna tankar. Hon tänker mycket, den flickan. Jag ifrågasätter om det verkligen är så bra.
Det är svårt att få någon ordentlig reaktion av henne. Ni kan väl tänka er att Linda har försökt många gånger, men tyvärr utan något större resultat ännu.
Ulrika sviker på både engelskan och franskan.
Och psykologin, icke att förglömma. Bra att du föder mitt dåliga samvete. Du gör det ruskigt bra, måste jag erkänna.
Tack!
Alltså Angelica, du är så fullkomligt lysande!
Har Linda kunnat chocka Hanna ordentligt nu? Hon drog till med det största som hon kunde komma på. Småpotatis kanske, jag vet inte... Hur som helst så har hon inga hemligheter kvar nu, så annars är det kört. Hon har gjort vad hon har kunnat. Men faktum är att Hanna faktiskt känner till alla Lindas små hemligheter nu. De största i alla fall.
Det är illa.
Jag, som praktiskt taget äger dig, när ska jag få veta alla hemligheter?
Du får vänta på din tur, vet du. En vän i taget. Extra roligt är det ju att försöka chocka folk.
Linda, du ska ha lite credit för att du bara skriver ... och inte .. eller .... eller ..... eller något. Tre punkter ska det vara, inget annat. Sen kan man fundera på hur många gånger man ska skriva ... i en text, men jaja.
I dialoger så är reglerna lite annorlunda, vet du. Blir någon avbruten och inte får prata klart, så dyker det helt plötsligt upp ... i skriven form.