Låtsas som att det regnar
För att överleva måste man bli en kaktus
Vända taggarna utåt och samla allt inom sig
Vet inte varför jag kom på en sån konstig ide, kanske är min metafor en metafor på Ulrikas maskmetafor. Jag är smått trött nu kommer nog att somna vid mitt skrivbord i natt, jag måste säga att jag börjar sakna min säng skrivbordet är så hårt…livet är hårt.
Det bästa är nog att bara låsas som om det regnar, tuta och köra helt enkelt, missar man vägen och hamnar i diket ringer man bara bärgningsbilen och tar sig upp på vägen igen, man fortsätter tills man når sitt mål, ibland sitter man som en medpassagerare i någon annans bil, ibland är man den som kör med en vän vid sin sida, men ofta allt för ofta är man dock själv. Man når sitt mål, tillslut för, alla resor slutar alltid på samma sätt… man dör. Men det blir så mycket trevligare om man inte är själv.
Vet ni vad jag tycker att Linda ska göra ta sig en tur på kyrkogården, för att finna sig ett nytt namn. Det finns så många namn som ingen annan har för det är så länge sen så de är döa allihop.
Det svåra är att hitta ett som passar. Annars har jag väl namn som jag tycker om så, men om de passar vet jag inte.
jag kan sitta där brevid dig...
Så destruktivt! "Vänd taggarna utåt och samla allt inom sig"? Nej, ÄLSKA MER!
Jag håller med Ulrika. Gör inte så! Kaktusar dör alltför ofta en för tidig död, för att ingen vill plantera om dem när de växer p.g.a. taggarna.
Hitta någon som bygger dig ett växthus och du behöver aldig bli en kaktus.
- Jag är ditt växthus: sa A till H
Romantiskt inte sant?
Grejen är den att det måste vara hemskt sticksigt att vända taggarna inåt. Kör på växthuset istället, det råder jag till!
Det ger effekt...
Hemsket vad du är aktiv på natten, Hanna! Djup, poetiskt, vaken... Ja, det är mer än vad andra lyckas med 03:59