I en annan del av Agneberg

Visst är väl vi språkare som en familj? Att saker går från öra till öra får man räkna med, men saker som den första personen aldrig förstod borde stanna där, om det hela inte ska bli som på viskleken. Det blir lätt fel om saker får fel innebörd. Men det är min åsikt...
   Annars säger jag som Fatima just nu "Det är så tomt utan Angelicas fina skratt". Det är tomt. Källaren är tom, Agneberg är tom. Jag är tom.
   Ulrika fortsätter misstolka allt jag säger. Hon gör mig nervös så att jag börjar uttala mig klumpigt, trots mina små ansträngningar att tänka. Hon undrar varför jag försöker vara så snäll nu, men jag har väl inget bra svar på det, förutom att jag har märkt att jag är sämre än resten av språkarna på att säga vad jag egentligen tycker om dem. Det känns som om alla borde veta det ändå. Efter att Ulrika reagerade så starkt på att jag inte tyckte att hon såg "söt och änglalik" ut, så har jag också kommit fram till att alla inte vill höra allt som man tycker om dem. Mitt konstaterande blev snart en förolämpning, trots att jag tycker att en  ironisk underton och mystiska ögonkast är Ulrika som bäst.
   På gympan hade vi volleyboll och vi språkare som är kvar ansträngde oss för att försöka ha lite roligt. Detta trots att det faktiskt var volleyboll!
   Ulrikas och Sannas muntliga framträdande på engelskan gick riktigt bra. Ulrika var bäst idag på att få folk att höra vad hon hade att säga, då hon tog det hela i lugn och självsäker Ulrikatakt. Var stolt, tjejen!
Malum quidem nullum esse sine aliquo bono säger man ju, och då vill jag nämna att jag är glad över att slippa redovisa engelskan den här veckan. Att det kanske blir nästa vecka istället, kommer inte att kännas lockande då.

//G