I en annan del av Agneberg

Då var den här vistelsen över. Sitter på planet och undrar om detta är det sist jag kommer att se av detta karga ?emo?-land som snart försvinner under molnen. Det är lite vemodigt att åka hem, ,en det ska bli skönt. Skönt att slippa det slemmiga svavel luktande vattnet, det kalla och blåsiga vädret och det tråkiga färglösa landskapet. Är det verkligen någon större förlust? Kommer jag sakna det? Om jag kommer tillbaka then what?

Långt där nere finns havet under molndis och dimma. Det är nu ca2 timmar kvar tills vi landar i Danmark, sen ytterligare 6-7 timmar buss och färja (20 min) tills vi kommer hem till Uddevalla.

Flygmat är äckligt. Nu är jag elak, men det var vidrigt det som just serverats oss. ?Stekt? potatis, omelett med ost på och fett med skinkstrimlor mellan.

Plötslig rädsla sköljer över mig ?Tänk om ngn kapar planet!?. Allt är bims fel. Förr tyckte hon att det var läskigt för att det var högt och man hade ingen kontroll över sitt eget liv och tanken på att krascha gjorde henne skitnervös inför varje flygresa. Numera är det kapare som skrämmer henne mest, även om rädslan för att krascha fortfarande finns. Så nu sitter jag här och oroar mig, helt i onödan, för att ngn ska få för sig att kapa planet och krasch det in i Big Ben.

Vi ser land, vi vet inte vad det är för land. Teori finns om att det rör sig om en ö? gör det till övärld. Skottland? Nä.

Okej, ny noja. Det drar från mitt fönster och det känns ostabilt. Tänk om rutan försvinner och mitt huvud sugs ut genom fönstret och landar på en ö någonstans. Kanske borde jag luta mig åt andra hållet mot Hanni-Honney istället för väggen. Hmm?dilemma.

Linda hamstrar mjölk i små burkar och Hanna hjälper till.

Hmm? kanske är det större chans att mitt huvud åker in i propellern som är precis utanför.

Det måste vara ensamt att vara ett moln på väg över atlanten, mitt emellan två kontinenter, mellan himmel och hav. Moln är så gulliga, men ensamma. Ja, så måste det va. Kanske är det mindre ensamma i stora sjok. Va fan är det för en jävla tankegång? De har fan inga tankar och känslor så de kan nog inte bry sig mindre. Nu får snart den här flygturen vara över, se bar vad den gör med mig. Höjden får mig att regredierat. Jag tänker som en femåring, animaliskttänkande.

På havet ser man en ensam båt på väg mot okänd destination, annars intet nytt förutom att jag är snäppet närmare ett nervöst sammanbrott.

Okej, nu blev det just ännu värre. Det ligger ngt i vattnet som liknar ett kraschat plan! Vi kommer dö! Jag är helt övertygad. The end?s not near, it?s here!

Nu har jag ätit upp min tandpetare, munnen och halsen är fulla med träflisor. Korkad grej att göra kan tyckas, men är man nervös så är man. Det tog mig 40 min och så här i efterhand ångrar jag mig lite.

Hjälp, turbulens! Det är 45 min till landning och alla är kolugna, läser och lyssnar på musik. Det är bara jag som oroar mig för turbulensen och hoppar fram och tillbaka mellan musikkanalerna.    

Wei! Vi flyger över fastlandet nu. Det finns hus, vägar och allt! Civilisation! Kraschar vi och dör blir vi alla fall hittade. Jag ser berg liknande dem vi har hemma. Inga lavastens kullar här inte, utan riktiga, vackra, runa, ?släta? berg. Home sweet home.

Nu flyger vi in över Danmark.

Hanna tänkte att hon skulle ta och landa planet på en liten ö. först skulle hon flyga rakt upp sen rakt ner, men om hon får som han vill är det nog troligast att vi störtar rakt ner i havet och missat ön. Fast vi tror att det är större chans att vi överlever då.

Mjuk fin landning och applåder till piloterna.