I en annan del av Agneberg

Så underbart att bara finnas till. Solen skiner och man vill bara sjunka in i den spirande grönskan. Det känns som om jag håller på att släppa taget om mig själv, och det känns på något underligt sätt skönt. Börjar vänja mig vid tanken att det är okej att stiga upp klockan 12(får dock gottgöra det genom att stiga upp klockan tidigt i morgon bitti). Och det bekommer mig inte särklit mycket att gå en dag utan bh. Efter denna resa har jag kommit på mig själv med att använda orden underbart, fruktansvärt, fantastiskt och otroligt mer ut över det vanliga. Undrar just varför. Aldrig har det varit så skönt att komma hem efter en utbytesresa. Det slog mig att eftersom jag inte läser Aftonbladet, inte är ett offer för schlagerfestiveler, inte super skallen av mig, inte fjantar omkring kring en midsommarstång, inte ser skönheten hos en dalahäst, inte äter kräftor med urlöjliga hattar eller tar mig själv på för stort allvar, inte känner någon gemenskap med mina landsmänn. Var detta också vad den gamle bockstensmannen vigde sitt liv till? Eller ska jag likna mig mer vid honom. På tal om bockar så kan jag faktiskt erkänna att jag diggar den brinnande julbocken i Gävle. Men de röda små falustugorna är ju bara helt amazing(så lite spår av svenskhet kan man kanske urskilja). Men nej, jag vill inte förena mig med den svenska folksjälen. Jag vågar påstå att inte ens nationalsången får mig att känna någon gemenskap med det svenska folket, snarare tvärt om. Även Island råkar ju tillhöra Norden och det är en plats där jag varken skulle vilja leva eller dö på. Varför har ingen kommit på tanken att publicera en bild på detta ogästvänliga ställe? Nu ska jag gå ut i solen... Puss puss