And the hardest part was lettig go
Jag sitter och läser gamla inlägg och åh som jag saknar oss. Jag läser och skrattar så att jag gråter. Eller om jag skrattar och gråter, jag vet inte. Jag vill börja om. Inte göra om, bara börja om och om och om och om igen. Tänk att få gå sista två åren i gymnasiet i evighet. En underlig version av fantasier som rör livet tillhörande en vampyr i Stephanie Meyer-version. En Edward Cullen-fantasi som inte är den av en tonåring.
Jag läser om våra fördjupade tankar om livet, om hur trasiga och vilsa vi oftast var. Många skulle nog önska att de kunde gå tillbaka till sig självva och säga att det blir bättre, att livet löser sig. Jag skulle inte göra det, jag tror det vore en lögn. Aldrig har jag varit så lycklg som jag var när jag var en förvirrad, förtvivlad tonåring. Aldrig så lycklig som jag var med vänner som hjälpte mig hitta mig själv. Tacksamhet fyller mitt hjärta inför det jag läser. Åh, som jag älskar oss. Det som vi var ihop.
Det får mig att vilja vara där igen alldeles innan studenten och känna pressen, men också lättnaden inför att ta studenten, att allt skulle vara över snart. Fast samtidigt vill jag stanna ett par veckor innan studenten och sen börja om igen. Vill inte vara där och kanna att allt tog slut utan att något nytt skulle komma att ta vid vid sommarens slut. Jag orkar inte vara vuxen.
Alla har blivit så vuxna. Kanske alla utom jag. Men när jag läser om att Ulrika tyckte att det var ett riktigt scoop att hon hade haft mens halva sitt liv när Hanna publiserade detta, så går det att förvandla sig i minnet. Eller om hur djupa intryck resan till island gjorde på oss. Om Monsieur Bengt. Om min sambo och Ulrikas man. Hur bloggen dog, men alltid fanns där. För oss. Hur jag skapade en skandal som gick ut över alla andra utommig själv, p.g.a att jag var så naiv att jag trodde att bloggen var för just bara oss. Jag publiserade en offentlig ursäkt till de berörda här på bloggen, men jag tror aldig att jag bad om ursäkt till de som hamnade i skottlinjen i mitt ställe. Jag gör det nu: Förlåt, jag visste inte bättre, men samtidigt hade jag inte tvekat att göra om det. Allt löste sig ju tillslut.
Åh, jag vill äta morotsmuffins på Einars och sitta på klocktornsberget och bara vara 18 igen. Saknar er och önskar att livet alltid kunde vara så enkelt som det var när man egentligen trodde att det var som svårast. Så fel jag hade när jag trodde det.
Till minne av en svunnen tid, en enklare tid och en stöttande vänskap.
//Angelica
PS! Jag har inte fått sova i natt och är hopplöst sentimental. jag är nästan som Ulrika alla de gånger hon blev naturligt berusad.
Jag läser om våra fördjupade tankar om livet, om hur trasiga och vilsa vi oftast var. Många skulle nog önska att de kunde gå tillbaka till sig självva och säga att det blir bättre, att livet löser sig. Jag skulle inte göra det, jag tror det vore en lögn. Aldrig har jag varit så lycklg som jag var när jag var en förvirrad, förtvivlad tonåring. Aldrig så lycklig som jag var med vänner som hjälpte mig hitta mig själv. Tacksamhet fyller mitt hjärta inför det jag läser. Åh, som jag älskar oss. Det som vi var ihop.
Det får mig att vilja vara där igen alldeles innan studenten och känna pressen, men också lättnaden inför att ta studenten, att allt skulle vara över snart. Fast samtidigt vill jag stanna ett par veckor innan studenten och sen börja om igen. Vill inte vara där och kanna att allt tog slut utan att något nytt skulle komma att ta vid vid sommarens slut. Jag orkar inte vara vuxen.
Alla har blivit så vuxna. Kanske alla utom jag. Men när jag läser om att Ulrika tyckte att det var ett riktigt scoop att hon hade haft mens halva sitt liv när Hanna publiserade detta, så går det att förvandla sig i minnet. Eller om hur djupa intryck resan till island gjorde på oss. Om Monsieur Bengt. Om min sambo och Ulrikas man. Hur bloggen dog, men alltid fanns där. För oss. Hur jag skapade en skandal som gick ut över alla andra utommig själv, p.g.a att jag var så naiv att jag trodde att bloggen var för just bara oss. Jag publiserade en offentlig ursäkt till de berörda här på bloggen, men jag tror aldig att jag bad om ursäkt till de som hamnade i skottlinjen i mitt ställe. Jag gör det nu: Förlåt, jag visste inte bättre, men samtidigt hade jag inte tvekat att göra om det. Allt löste sig ju tillslut.
Åh, jag vill äta morotsmuffins på Einars och sitta på klocktornsberget och bara vara 18 igen. Saknar er och önskar att livet alltid kunde vara så enkelt som det var när man egentligen trodde att det var som svårast. Så fel jag hade när jag trodde det.
Till minne av en svunnen tid, en enklare tid och en stöttande vänskap.
//Angelica
PS! Jag har inte fått sova i natt och är hopplöst sentimental. jag är nästan som Ulrika alla de gånger hon blev naturligt berusad.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Vad ledsamt att jag mer än tre år efter att det här inlägget skrevs skriver den första och förmodligen enda kommentaren till detta sammanfattande inlägg. Jag håller med dig så brutalt Angelica i allt du skriver. Om att man önskar att livet alltid kunde vara så lätt som när man trodde det var som svårast. Tack allihop för att ni förgyllde mina sista år i skolan! Glömmer er aldrig. Länge leve ienannandelavagneberg!!!
Trackback