I en annan del av Agneberg

Här gick det fler än bara språkarna, det fanns en och annan pedagog också. Så här såg vi ut för snart ett år sedan då började vårat sista år. Det är helt galet hur annorlunda vissa av oss ser ut idag. För att ta ett par exempel så har Benjamin kort hår istället för det långa svall han har här (numer 2 på övreraden) och många ser faktiskt minst ett år äldre ut...

Jag vet inte varför dte har tagit mig så mycket tid att sammanställa detta inlägg, men jag hoppas att jag gör ett åtminstonde godkännt arbete.
Så här en tid efter studenten kan jag fortfarande få för mig att det inte är sant att alla treor har tagit studenten. Det enda som försäkrar mig om det, mitt i all min förvirring, är att huset är fullt av grattualtionskort och nallar och att datorn går ännu lite långsamare p.g.a. alla bildbevis som man samlat på sig under studentveckan. Förutom det så är studenten fortfarande något som ligger långt in i framtiden, i mit egna huvud det vill säga.
    Men vad är det som har hänt. Jag kan säg att jag har en känsla av att mattan jag så stadigt stått på hela min livstid har dragits undan från under mina fötter. Alla vanor, mönster och måsten är borta. Kanske beror min villrådighet på att jag, tillskillnad från så många andra, inte börjat jobba ordentligt än denna sommar.
    Det måste ju dock finnas någon mer än jag som känner att våran treårs-garanti, även kallat gymnasiet, har gått ut. I tre års tid har vi alla vetat när vi ska gå upp på mornarna, vart vi ska gå och vad det är vi ska göra när vi kommer dit. But no more, is it so.
 

Vi lämnar boet och ger oss ut på äventyr, men är det någon som vet med säkerhet vart det bär av härnäst? Ja, det är det nog många som vet, i vart fall så följer här ett smakprov från två år med SP3D. Fööör vi va SP3D, wohohohohooooho.


Ulrika är så glad och lycklig över att vi tar studenten att hon ritar sig själv på hakan. En undermedveten önskan att ha skägg kanske?


Flingmark och Johan, The bottom-inspectors. (Fri tolkning på den, men följ deras blickar. Vart tittar Johan?) 


Forskar-Fatima på hugget. Inte den lättaste att fånga på bild, men det var värt besväret.


Väldens bästa plankton-fiskare (undertecknad) i glamigga gummistövlar.


Sp3d ska spela brännboll, Benjamin visar vart skåpet ska stå...


tror han ja, enbart frågande blickar från spelarna.


Fågan är vilket elit-lag ska man joina efter att ha varit en del av SP3D


Klassen fick en egen sång, men på just den här bilden är det sofies sång som gäller.


Lisa och Evelina, språkare ända in i ryggmärgen.


Sp3d kunde le sött och drika öl i alla fall, i fall om att kunskaperna vi inte samlat på oss under årens lopp skulle räcka till menar jag. ;)


Det var en väldans variation på folket i vår klass. (Armposing)


The happy-trio. Vissa har en fantastisk förmåg att få andra att skratta. Sedan om det är åt eller med är en annan femma... ;)


Livet är vad man gör det till, en lek i sandlådan kanske...


eller bus på studsmattan


Sofie är alltid glad, ungefär så lät "utvärderingen" hon fick av våra klf på studentdagen, sant så sant.


Jag låter Johans tröja tala för den här bilden


Skumpa och en Johan (av tre)


Det fanns en del fantasi i klassen och framför allt respekt och vördnad för överheten i mängder...
(har tidigare andvänt mig av den hör bilden och då skrivit "Victor var inte plakat, han hade ett plakat.)


"Vi må vara bögar, men inte tillsammans." // Chris The man him selfe.


Vi var kramgoa...


och dansanta...


och vi var SP3D, först ut på studenten med flaggan i topp.
Kunskap och Stil det var vår profil, Ullis-Gullis bar sandalen ;)


Sanna var vår klassens ren.


Ullis var tomte och Moa ser lite plågad ut.


Med risk för att tappa bort henne fick vi stänga in Linda i hennes egna kläder. Mycket fyndigt.


Honny-Hannie i blomstrande skrud, ":D, såhär glad kommer jag aldrig att vara utan dig."


Ett pärlband av 3D-are.


Med blommor (blomma) och student-tröja kan man göra vem som helst glader. DaSä, Danne, Daniel, ja kärt barn har många namn sägs det ju.


På dagen D var det vi som var först på plats och vi tjuvstartade frukosten. Här ser vi Herman med damerna Bim (not SP3D-are), Sanna och Moa, Ina-Fina står bakom kameran.


Killarna i SP3D var riktigt stiliga, nästan så att de var män. Killarna de må ha varit minoritet även om det ibland var svårt att tro.

Det blir svårt att avsluta det här på ett bra sätt, men jag vill börja med att säga att jag hoppas att ingen tar illa vid sig av detta inlägg ty det är skrivet med kärlek. Jag menar alltså inget illa, vi vet ju hur fel det har blivit förr och det känns dumt att upprepa.
    Det är med tungt hjärta och sorg i modet som jag skrivet detta mitt sista språk-bloggsinlägg, men egentligen är jag inte längre en språkare, jag är bara en student som just tagit studenten. Jag, liksom er andra, har i och med det även tagit ytterligre ett steg in i vuxenvärlden och jag önskar er alla lycka till med allt vad ni tar er för. Minns att att våga är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv. Jag vet att det låter som och är en klyscha, men väl värt att tänka på nu när vi står på framtidens tröskel.

Vi har färdats en lång bit tillsammans, vissa längre än andra. Ta mig och Svana som exempel, vi gick på dagis ihop sedan var det dags för sju år i låg- och mellanstadiet, parallenklasser i högstaiet (då läste vi bla fysik, biologi och kemi tillsammans i den röda gruppen, jag kan här ta misste på färg) och sedan var det två av tre år på gymnasiet tillsammans. Även Sofie gick på stortån med oss. Nu har vi dock större delen av våra liv framför oss på egen hand. Hur svårt kan det va?
    De flesta ev oss kommer altagligen inte träffas igen på ett bra tag. Förhoppningsvis ses vi på den där återträffen Olof/Victor skulle anordna om 85 år, men man kan ju aldrig så säkert veta och det är därför nu farväl för en lång, lång tid.

Ett särskillt tack till våra klf Anna-Lena och Catarina.

Ta vara på er och lev varje dag.

För vi var SP3D och fy fan va bra vi va ändå, trots allt.

//Ina-Fina (Angelica) tar farväl med gråten i halsen.