Take me anywhere
Ingen tid. Ingen ork. Ingen motivationt... Alls... Någonstans... Någonsin.
Har inte tid att sitta här och blogga, men jag sitter hellre här och bloggar och återupplivar det som en gång var språkarnas... Ja, vad var det den var? Kanske en fristad där vi fick fritt ventilera våra tankar, hur ytliga de än må ha varit. Sen kom inlägget som förändrade allt, inlägget-d. Det inlägg jag skrev dagen innan vi åkte till Island, ett inlägg där jag skrev något som var mindre seriöst och väldig många blev väldig upprörda. (Allt det där är överspelat nu.) Efter det här hände det något, bloggen blev tillfälligt lösenordskyddad och ingen skrev. Det blev bojkott inifrån, inte utifrån. Vi kom igång lite lätt efter det där, men så kom nästa dråpslag, sommaren. Den sommaren splittade oss och nästan ingen höll kontakten. Jag som jobbade hårt från morgon till kväll, måndag till fredag hann på något sätt dock med att träffa samtliga (ej Moa), men något som jag inte hann eller orkade med var min/ vår älskade blogg. Jag beslutade mig för att i slutet av sommaren göra en resumé, så blev det inte heller. Efter regn kommer solsken heter det ju, men efter somamrens regn drog det in ett lågtyck över bloggen och det bloggades mindre än någonsin förr. Än till denna dag är det ingen som tar tag i saken och skriver om roliga saker. Alla inlägg den senaste tiden har handlat mer eller mindre om det att ingen skriver. (Lika så detta inlägg... än så länge.) Hur ska vi kunna trycka allt det här i bokform (för att ha som minne för livet) när de sista sidorna kommer att handla om exakt samma sak? Det här var meningen att det skulle bli en rolig blogg om en minoritet i skolans förtrollade värld, men det har den senaste tiden varit en klagomur helt i klass med den i Jerusalem.
Skolan tar mycket tid nu känns det som och då är det ju tur att det är så jävla skoj hela tiden. Det blev fel, då är det ju tur att saker och ting blir just så roliga som man gör dem. Inte alls med andra ord, det senaste har det varit lite si och så men ärvaron bland språkarna. Vissa (där i bland jag själv) verkar ha haft lite av ett skräddarsytt
drop-in-schema de gågna veckorna.
Inte har alla varit hela heller, Linda ont i benet, jag blev fäld av Hanna mitt ute i skogen (host) och Ulrika slog nyss sitt lilla huvud... två gånger. Den som har varit hel har dock inte varit helt frisk, ty Moa den stakaren har dragit på sig en nedans förkylning.
Om tre dagar e det skollov, om en lite drygt en månad är det påsklov (och jag ska på semester) efter det kommer studenten om tre och en halv månad. Och det var inte sant och det var inte sant för där emellan kommer balen. Denna nedrans bal! Jag vill inte gå, kan inte gå, ska inte gå.
"Jag orkar inte mer." är en allt vanligare kommentar i vår, och troligtvis i de flesta, umgängeskretsar. Ingen orkar med skolan mer, ändå så skall alla slänga sig in i sina vidarestudier direkt till hösten med huvudet före. Jag blev avrådd att inte göra det. "Ta ett sabbatsår och vilaupp dig, jobba, res, lev, gör vad du vill först." Sa Kajsa, aka SYOn, till mig och just det ska jag göra också. Jag tror inte att ALLT KOMMER BLI SÅ MYCKET BÄTTRE BAR A FÖR ATT JAG LÄSER JUST DET JAG VILL. Livet lever inte sig självt och blir det bästa möjliga på egenhand. Det blir bara vad man gör det till. Inte mer, inte mindre.
Vad vill du få ut av just DITT LIV?
Hej hopp min lilla socker topp, vi ska dansa tills solen rinner opp.
Har inte tid att sitta här och blogga, men jag sitter hellre här och bloggar och återupplivar det som en gång var språkarnas... Ja, vad var det den var? Kanske en fristad där vi fick fritt ventilera våra tankar, hur ytliga de än må ha varit. Sen kom inlägget som förändrade allt, inlägget-d. Det inlägg jag skrev dagen innan vi åkte till Island, ett inlägg där jag skrev något som var mindre seriöst och väldig många blev väldig upprörda. (Allt det där är överspelat nu.) Efter det här hände det något, bloggen blev tillfälligt lösenordskyddad och ingen skrev. Det blev bojkott inifrån, inte utifrån. Vi kom igång lite lätt efter det där, men så kom nästa dråpslag, sommaren. Den sommaren splittade oss och nästan ingen höll kontakten. Jag som jobbade hårt från morgon till kväll, måndag till fredag hann på något sätt dock med att träffa samtliga (ej Moa), men något som jag inte hann eller orkade med var min/ vår älskade blogg. Jag beslutade mig för att i slutet av sommaren göra en resumé, så blev det inte heller. Efter regn kommer solsken heter det ju, men efter somamrens regn drog det in ett lågtyck över bloggen och det bloggades mindre än någonsin förr. Än till denna dag är det ingen som tar tag i saken och skriver om roliga saker. Alla inlägg den senaste tiden har handlat mer eller mindre om det att ingen skriver. (Lika så detta inlägg... än så länge.) Hur ska vi kunna trycka allt det här i bokform (för att ha som minne för livet) när de sista sidorna kommer att handla om exakt samma sak? Det här var meningen att det skulle bli en rolig blogg om en minoritet i skolans förtrollade värld, men det har den senaste tiden varit en klagomur helt i klass med den i Jerusalem.
Skolan tar mycket tid nu känns det som och då är det ju tur att det är så jävla skoj hela tiden. Det blev fel, då är det ju tur att saker och ting blir just så roliga som man gör dem. Inte alls med andra ord, det senaste har det varit lite si och så men ärvaron bland språkarna. Vissa (där i bland jag själv) verkar ha haft lite av ett skräddarsytt
drop-in-schema de gågna veckorna.
Inte har alla varit hela heller, Linda ont i benet, jag blev fäld av Hanna mitt ute i skogen (host) och Ulrika slog nyss sitt lilla huvud... två gånger. Den som har varit hel har dock inte varit helt frisk, ty Moa den stakaren har dragit på sig en nedans förkylning.
Om tre dagar e det skollov, om en lite drygt en månad är det påsklov (och jag ska på semester) efter det kommer studenten om tre och en halv månad. Och det var inte sant och det var inte sant för där emellan kommer balen. Denna nedrans bal! Jag vill inte gå, kan inte gå, ska inte gå.
"Jag orkar inte mer." är en allt vanligare kommentar i vår, och troligtvis i de flesta, umgängeskretsar. Ingen orkar med skolan mer, ändå så skall alla slänga sig in i sina vidarestudier direkt till hösten med huvudet före. Jag blev avrådd att inte göra det. "Ta ett sabbatsår och vilaupp dig, jobba, res, lev, gör vad du vill först." Sa Kajsa, aka SYOn, till mig och just det ska jag göra också. Jag tror inte att ALLT KOMMER BLI SÅ MYCKET BÄTTRE BAR A FÖR ATT JAG LÄSER JUST DET JAG VILL. Livet lever inte sig självt och blir det bästa möjliga på egenhand. Det blir bara vad man gör det till. Inte mer, inte mindre.
Vad vill du få ut av just DITT LIV?
Hej hopp min lilla socker topp, vi ska dansa tills solen rinner opp.
Kommentarer
Trackback