I en annan del av Agneberg

Idag tackar vi EIWI, BETO, ANEL, CAAH, THSW, ULBE, andra inblandade, och även RAST för mina fantastiska yrselattacker och stickningar i händer och armar. Ett varmt tack även för upplevelsen att ligga med bhn på magen och elektroder över hela bröstkorgen och luppen som rev i örat. Tack, fina, älskade lärare och högt ärade rektor, för stressen som driver mig till vansinne. Jag är långt mer tacksam än vad ord kan beskriva.

Jag funderar seriöst på att göra nedräkningslappar för franskan att sätta upp i källaren. Det är vad jag allra helst vill. Förutom att springa iväg och aldrig mer sätta min fot i 213. No more, no more. Hur många lektioner är det kvar egentligen? En i morgon, men inga nästa vecka. Sedan är det nog sex lektioner och ett nationellt prov innan betygen sätts. Sedan... Sedan skiter jag nog i resten.

Jag längtar så efter att få skita i resten!

Bra jobbat, folket. Jag är stort över oss. Bara fem veckor kvar eller något. Jag har inte riktigt koll. Jag somnade på dörrmattan när jag kom hem idag. Nästan i alla fall. Det var sjukt nära.

I morgon är det klassfest. I alla fall för pedagogerna. Eller, det beror på vem man frågar. Skeppsviken klockan sju i alla fall. Jag ska dock till en tant. Medlovad.

Nu somnar jag på tangentbordet. Men det är bara fem veckor kvar...

JAG ÄR RÄDD!

I går var en känslosam dag.
Jag grät när vi såg på Dumbo. Jag grät när jag såg på Scrubs. Jag blev aldeles tårögd när vi såg på Rugrats the movie. Jag blev blöt i ögat när vi såg på Körslaget och Siwan åkte ut men ändå var så positiv och tapper. Jag fick rysningar i hela kroppen och lätt paranoia när jag såg början av När lammen tystnar.

Igår var jag en lipsill, men jag var sjuk och hade inte sovit på hela natten nästan så jag var ursäktad.

Hello sunshine! Come into my life!

Ulrika goes romantisk when it's sol. Ulrika is longing efter summer. Idag är bloggen officiellt uppvaknad efter vintern. Jag kan inte garantera att det kommer att bli så mycket intressant skrivet, då det är Angelica som är hjärnan och jag som skriver just nu, men så småningom kanske hon inser att hon måste rädda bloggen. Däremot tror jag  att det kommer att dö efter studenten någon gång. Well, ingen kommer att läsa då ändå.

Idag var vi på modevisning. Bettan levererade det mest spännande namnet då hennes kollektion hette CWC goes BANANA!  och jag blev kär i raggsockorna med spets. Skit, jag vill bara ha dem! Annars fanns det både en del spännande (=fult) att skåda. Men äh, jag kan inte vara elak. Det var ju gunnar deras handsydda grejer typ. Älska mer! Vissa saker var underbara, andra... inte riktigt min smak. Oj oj, diplomatiskt.

Det var en gång en stackars flicka som var relativt normal. Hon satte sig en dag på en buss till Lysekil, en skolbuss fylld med små pojkar från Apberget. Den lilla flickan var, och är fortfarande, jag.

Förrutom de fem appojkarna fanns där även en estetgrabb med en kamera och självklart en massa obetydligt folk som finns med i sagan som utfyllnad. Bussen går genom den lilla staden Uddevalla vidare ut på landet, landet är av vissa mer känt som Bokenäs. När Bussen når färjeläget i Skår kör den på färjan som sig självklart bör, när den parkerat slogs dörrarna upp med ett pfssss...
En av aporna i bakre delen av bussen utbrister "Titta en anka!" Hmm... mycket fasinerande, tänger den stackars normala flickan med ironi i blicken. Estetgrabben bestämmer sig för att gå ut och ta lite bilder med sina fina kamera.
"Hahahaha. Han ska gå ut och fota ankan" säger en av appojkarna.
"För att han inte vet hur en skruvmejsel funkar" flinar en annan om möjligen ännu mer apigt.
Uppenbarligen tycker killarna, och deras kvinliga kompis Utfyllnadsperson, att de är skitroliga och de spinner vidare på sitt apskämt. Normala flickan höjer på ögonbrynen i en irriterad och änengång ironisk blick. Hon tittar sedan ut igenom fönstret och hon ser den vackra solen lysa i det mörkblåa vattnet. Hon förstår att estetgrabbemn vill ta kort på den vackra eftermiddagen.

Så här i efterhand har flickan funderat över vad som är mest patetiskt; Estetpojken som inte vet hur en skruvmejsel fungerar (förutsatt att appojkarna hade rätt i sitt antagande) eller Aporna som spenderar hela sin skoltid med just det att lära sig hur skruvmejslar fungerar och vad man använder dem till.

All normality signing out