I en annan del av Agneberg

Klockan halv sju är det mörkt i skogen. Då kommer de fram, våldtäktsmännen. Men hon stoppar musiken i öronen och springer. Tankarna går till den där lilla flickan som älskade Tom Gordon, men skjuter bort dem. Hon är inte rädd för skogen, bara för det som kan gömma sig i den. Det man inte ser, men kan tyckas skymta inne bland träden. Ett rådjur och hjärtat slår ett extraslag. Hon springer som om hon hade en våldtäktsman i hälarna. Men med musiken är hon trygg. Det värsta är bara i låtbytena då det blir tyst och hon hör sina andetag. Hon tror nämligen att så länge hon inte själv kan höra dem så kan ingen annan det heller. What am I looking for?? går låten... A chans to die... Dåliga odds. Byt låt tänker hon. I need a hero, I'm holdnig out for a hero till the end of the night... It's gonna take a Superman to sweep me off my feet.

I månens sken blir spåret fyra kilometer längre och trädens rötter slingrar sig över stigen. Hon trampar snett och en genomgående smärta skär genom fotleden. Men hon vänder sig inte om, för även om han nu finns där bakom henne så finns ingen anledning för henne att se honom förrän han tänker agera. Hon fortsätter springa, inbillar sig att någon viskar. Men så... Smäll! Pang! Eller om sanningen ska fram så lät det egentligen ingenting. Men rätt som det är ligger hon där. Mobil och nycklar har flugit ur hennes händer och hon håller ett krampaktigt tag om mp3:n. Precis som i Snövit sträckte träden ut sina grenar och rötter för att fånga henne, och de lyckades. Ännu en gång aktiveras smärtcentrat i hjärnan, men den här gången kommer det från höften. Hon lägger sig på rygg mitt på spåret och tittar upp mot trädkronorna och det gnistrande stjärnorna. Hade där funnits någon varulv, våldtäktsman eller argsint älg så hade han antagligen kastat sig över henne så fort tillfälle gavs. Så hon tillåter sig själv ligga där en stund, hjälplös i sin mössa med den stora mörka skogen tätt sluten kring sig, innan hon tillslut joggar vidare den sista biten ut till gatubelysningen.