I en annan del av Agneberg

Klockan halv sju är det mörkt i skogen. Då kommer de fram, våldtäktsmännen. Men hon stoppar musiken i öronen och springer. Tankarna går till den där lilla flickan som älskade Tom Gordon, men skjuter bort dem. Hon är inte rädd för skogen, bara för det som kan gömma sig i den. Det man inte ser, men kan tyckas skymta inne bland träden. Ett rådjur och hjärtat slår ett extraslag. Hon springer som om hon hade en våldtäktsman i hälarna. Men med musiken är hon trygg. Det värsta är bara i låtbytena då det blir tyst och hon hör sina andetag. Hon tror nämligen att så länge hon inte själv kan höra dem så kan ingen annan det heller. What am I looking for?? går låten... A chans to die... Dåliga odds. Byt låt tänker hon. I need a hero, I'm holdnig out for a hero till the end of the night... It's gonna take a Superman to sweep me off my feet.

I månens sken blir spåret fyra kilometer längre och trädens rötter slingrar sig över stigen. Hon trampar snett och en genomgående smärta skär genom fotleden. Men hon vänder sig inte om, för även om han nu finns där bakom henne så finns ingen anledning för henne att se honom förrän han tänker agera. Hon fortsätter springa, inbillar sig att någon viskar. Men så... Smäll! Pang! Eller om sanningen ska fram så lät det egentligen ingenting. Men rätt som det är ligger hon där. Mobil och nycklar har flugit ur hennes händer och hon håller ett krampaktigt tag om mp3:n. Precis som i Snövit sträckte träden ut sina grenar och rötter för att fånga henne, och de lyckades. Ännu en gång aktiveras smärtcentrat i hjärnan, men den här gången kommer det från höften. Hon lägger sig på rygg mitt på spåret och tittar upp mot trädkronorna och det gnistrande stjärnorna. Hade där funnits någon varulv, våldtäktsman eller argsint älg så hade han antagligen kastat sig över henne så fort tillfälle gavs. Så hon tillåter sig själv ligga där en stund, hjälplös i sin mössa med den stora mörka skogen tätt sluten kring sig, innan hon tillslut joggar vidare den sista biten ut till gatubelysningen.

Lite hastigt och lustigt tänkte jag bara slänga ner några rader för att uppdatera vår älskade blogg, och på så sätt visa att den fortfarande är uppskattad. Jag tänker nämligen ge den en sidöppning, och därigenom en prick i statistiken då jag publicerad detta inlägg. Det är nu bara en vecka kvar till höstlovet. Tiden är spenstig och löper överraskande fort. Hösten, har kan man säga nått sitt klimax, ty nu faller de orangegulröda löven till marken.

Vi kan konstatera att Linda inte lyckats ge vår lilla språkklan några manliga influenser då snacket mellan(och under) lektionerna mest handlat om bröst och bh:ar, tampongstorlekar, väckta moderskänslor i form om konstiga drömmar om bebisar, sex på skolans handikappstoaletter, mens m.m. Här förekommer ingen stum tystnad eller brist på fantasi. Nä, så länge Ulrika är med så kan samtalen spåra ur totalt, välta, volta och krascha. Men underligt nog undkommer de flesta alltid med lindriga skador.

Det verkar som om alla håller på med sina körkort hit och dit, engagerade till max. Nu känner jag också pressen för jag har faktiskt inget att dölja. Jag kommer inte viftande med ett litet rosa plastkort i morgon bara så ni vet. Nej. Men jag känner att det börjar bli dags att skaffa sig lite mer vuxenpoäng i form av ett sådant. Men jag vill inte!! Inte när den trygga personen som sitter till höger om en helt plötsligt drar handbromsen och sedan försvar sig med " Jag skulle bara se hur du reagerade. Trodde inte du skulle börja gasa när bilen sladdar, bromsen sitter till vänster." Tack för upplysningen mannen!!

Jag har just kommit fram till att jag har tappat bort min cykel. Men det ligger nog i släkten ty min mor tappade bort sin bil. Så har jag även kommit fram till att jag ser helt förskräcklig ut i mössa, men att det är förskräckligt skönt, och att jag på det sättet har jag förståelse för judarna med sina kippor. Om inte annat så värmer det i alla fall huvudet och skyddar mot fågelbajs. För fåglarna har väldigt lätt för att släppa i från sig sånt, Ullis. Nästan så man bli lite avis va? Jag tror jag ska bege mig till mitt föräldrahem och leta reda på min gröna mössa med angoranallar på. Hjälp, jag tror jag håller på att bli mössfetischist!!

Nä, nu ska jag gå ut med Ahndrés mössa som jag hittade på hyllan. Jag hoppas att jag lyckades hyfsat med styckesindelningen, ville inte gå lös med yxan på dataskärmen.

                                                                                                                                                                         Kalla kramar