I räkans stad
Idag har jag varit i räkans (!) stad - Strömstad. Räkans stad. Vill man bo i räkans stad? Det låter inte särskilt fresh att bo där. I räkans stad, liksom. Det är och förblir ett mysterium för mig. Mysteriet med räkans stad.
I alla fall. Jag var i Strömstad - räkans stad - och Charlotte och jag fick för oss att vi ville ha korv med mos. Det kan låta konstigt, men det är det egentligen inte. Ingenting är konstigt när Charlotte och Ulrika får flumma fritt. Då är korv med mos ganska normalt. I alla fall. Vi beställde och kvinnan i kiosken började lägga upp. Då ringde Charlottes mobil och jag fick sköta resten. När jag tagit emot korven och moset insåg jag att Charlotte vill ha ketchup på sin del av korven. Jag äter inte ketchup. Jag kan inte tänka mig något värre. Men, i en solidarisk gest, tog jag ketchupflaskan för att spruta lite på halva korven, och märkte att den nästan var tom. Jag stod och skakade lite, men det kom inget. Kvinnan i kiosken instruerade mig då att snurra flaskan. Vadå snurra flaskan? Jag vred lite på den och såg uppenbarligen väldigt förvirrad ut. "Jag äter inte ketchup - jag vet inte hur man gör!" sa jag och hon började garva. Hon visade hur man tog tag längst ut på flaskan och snurrade med den högt i luften och jag blev väl förlamad av äckelkänslorna till den röda flaskan i min hand, för jag kunde verkligen inte fatta hur man skulle snurra. Jag stod där och vred lite, först i små rörelser och sedan i allt större, fortfarande med fel grepp. Och kvinnan i kiosken fortsatte att garva. Och mannen vid hamburgarna och Charlotte och alla som var i närheten. Ju mer stressad jag blev desto mer stockholmska pratade jag. Jag ville bara skrika "JAG KOMMER FRÅN HÅBY, MEN JAG GILLAR BARA INTE KETCHUP, OKEJ?!" i ett mycket hysteriskt tonläge.
Käre tid. Jag avskyr verkligen ketchup.
I alla fall. Jag var i Strömstad - räkans stad - och Charlotte och jag fick för oss att vi ville ha korv med mos. Det kan låta konstigt, men det är det egentligen inte. Ingenting är konstigt när Charlotte och Ulrika får flumma fritt. Då är korv med mos ganska normalt. I alla fall. Vi beställde och kvinnan i kiosken började lägga upp. Då ringde Charlottes mobil och jag fick sköta resten. När jag tagit emot korven och moset insåg jag att Charlotte vill ha ketchup på sin del av korven. Jag äter inte ketchup. Jag kan inte tänka mig något värre. Men, i en solidarisk gest, tog jag ketchupflaskan för att spruta lite på halva korven, och märkte att den nästan var tom. Jag stod och skakade lite, men det kom inget. Kvinnan i kiosken instruerade mig då att snurra flaskan. Vadå snurra flaskan? Jag vred lite på den och såg uppenbarligen väldigt förvirrad ut. "Jag äter inte ketchup - jag vet inte hur man gör!" sa jag och hon började garva. Hon visade hur man tog tag längst ut på flaskan och snurrade med den högt i luften och jag blev väl förlamad av äckelkänslorna till den röda flaskan i min hand, för jag kunde verkligen inte fatta hur man skulle snurra. Jag stod där och vred lite, först i små rörelser och sedan i allt större, fortfarande med fel grepp. Och kvinnan i kiosken fortsatte att garva. Och mannen vid hamburgarna och Charlotte och alla som var i närheten. Ju mer stressad jag blev desto mer stockholmska pratade jag. Jag ville bara skrika "JAG KOMMER FRÅN HÅBY, MEN JAG GILLAR BARA INTE KETCHUP, OKEJ?!" i ett mycket hysteriskt tonläge.
Käre tid. Jag avskyr verkligen ketchup.