I en annan del av Agneberg

Var ute och gick en snabb promenad för första gången på över två veckor. Det är så underbart att bara få komma ut i solen och bara gå tills man inte orkar mer. Det var en riktigt bra promenad om man bortser från smärtan i knät som ståla genom hela benet i 1 & ½ timme. De senaste veckorna har varit riktigt smärtsamma och det blir bara värre och värre. Klockan tickar och snart är min tid över och jag blir dömd till ett liv i konstant smärta.
Den senaste månaden är det jag som skrivit majoriteten av alla inlägg, april har varit en ganska mager bloggmånad med endast 19 inlägg (detta blir  20) och typ hälften är mina. Skäms på er språkare.
Fick veta namnet på killen som körde ihjäl sig för nån vecka sen, vi gick i samma klass i nian. Vet dock inte om detta gör ngn skillnad jag kände honom inte, hade aldrig ens pratat med honom. Så det är fortfarande bara en tragisk olycka, ingen sorg för mig. Bara och bara är nog lite felformulerat. Det är jätte tragiskt.

Då var den här vistelsen över. Sitter på planet och undrar om detta är det sist jag kommer att se av detta karga ?emo?-land som snart försvinner under molnen. Det är lite vemodigt att åka hem, ,en det ska bli skönt. Skönt att slippa det slemmiga svavel luktande vattnet, det kalla och blåsiga vädret och det tråkiga färglösa landskapet. Är det verkligen någon större förlust? Kommer jag sakna det? Om jag kommer tillbaka then what?

Långt där nere finns havet under molndis och dimma. Det är nu ca2 timmar kvar tills vi landar i Danmark, sen ytterligare 6-7 timmar buss och färja (20 min) tills vi kommer hem till Uddevalla.

Flygmat är äckligt. Nu är jag elak, men det var vidrigt det som just serverats oss. ?Stekt? potatis, omelett med ost på och fett med skinkstrimlor mellan.

Plötslig rädsla sköljer över mig ?Tänk om ngn kapar planet!?. Allt är bims fel. Förr tyckte hon att det var läskigt för att det var högt och man hade ingen kontroll över sitt eget liv och tanken på att krascha gjorde henne skitnervös inför varje flygresa. Numera är det kapare som skrämmer henne mest, även om rädslan för att krascha fortfarande finns. Så nu sitter jag här och oroar mig, helt i onödan, för att ngn ska få för sig att kapa planet och krasch det in i Big Ben.

Vi ser land, vi vet inte vad det är för land. Teori finns om att det rör sig om en ö? gör det till övärld. Skottland? Nä.

Okej, ny noja. Det drar från mitt fönster och det känns ostabilt. Tänk om rutan försvinner och mitt huvud sugs ut genom fönstret och landar på en ö någonstans. Kanske borde jag luta mig åt andra hållet mot Hanni-Honney istället för väggen. Hmm?dilemma.

Linda hamstrar mjölk i små burkar och Hanna hjälper till.

Hmm? kanske är det större chans att mitt huvud åker in i propellern som är precis utanför.

Det måste vara ensamt att vara ett moln på väg över atlanten, mitt emellan två kontinenter, mellan himmel och hav. Moln är så gulliga, men ensamma. Ja, så måste det va. Kanske är det mindre ensamma i stora sjok. Va fan är det för en jävla tankegång? De har fan inga tankar och känslor så de kan nog inte bry sig mindre. Nu får snart den här flygturen vara över, se bar vad den gör med mig. Höjden får mig att regredierat. Jag tänker som en femåring, animaliskttänkande.

På havet ser man en ensam båt på väg mot okänd destination, annars intet nytt förutom att jag är snäppet närmare ett nervöst sammanbrott.

Okej, nu blev det just ännu värre. Det ligger ngt i vattnet som liknar ett kraschat plan! Vi kommer dö! Jag är helt övertygad. The end?s not near, it?s here!

Nu har jag ätit upp min tandpetare, munnen och halsen är fulla med träflisor. Korkad grej att göra kan tyckas, men är man nervös så är man. Det tog mig 40 min och så här i efterhand ångrar jag mig lite.

Hjälp, turbulens! Det är 45 min till landning och alla är kolugna, läser och lyssnar på musik. Det är bara jag som oroar mig för turbulensen och hoppar fram och tillbaka mellan musikkanalerna.    

Wei! Vi flyger över fastlandet nu. Det finns hus, vägar och allt! Civilisation! Kraschar vi och dör blir vi alla fall hittade. Jag ser berg liknande dem vi har hemma. Inga lavastens kullar här inte, utan riktiga, vackra, runa, ?släta? berg. Home sweet home.

Nu flyger vi in över Danmark.

Hanna tänkte att hon skulle ta och landa planet på en liten ö. först skulle hon flyga rakt upp sen rakt ner, men om hon får som han vill är det nog troligast att vi störtar rakt ner i havet och missat ön. Fast vi tror att det är större chans att vi överlever då.

Mjuk fin landning och applåder till piloterna.

Nu är det mindre än 12h kvar till vi åker, en stor del av spårkeliten åker snart till Island.
Jag är så förbannad, det är helt sjukt så arg jag är. Min dator har dampat och det tog mig därför 1 timme att skicka ett jävla mejl. ARG, ARG, SVINARG! Men nu e det gjort, det tog tid och jag tror knapast att det lönar sig med tanke på att jag inte är här när det redovisas och därför inte får ngt betyg på skiten. Men det är smällar man får ta, men det är inte den enda smällen jag fått under denna plågsamma timme jag har även fått ett fint bitmärke på armen. (Jag tänker säga att det var du Ulrika, om det blir ett märke och någon frågar alltså.)

Idag har varit en dag som alla andra dagar, den har varit jävligt intressant. 
 
I matkön:
- Ursäkta, kan vi få komma förbi. Vi är VIP, säger ngn bakom våra ryggar, med världens brytning och det hade vart OK om det inte vart för att snubben va svenne. Ordet VIP har därför fått en ny betydelse, det finns 2 alternativ.
1. Väldigt Inkompetenta Personer
2. Värdelösa Individer med Problem
Man väljer det man tycker passar bäst.

På idrotten:
SLAGSMÅL!!!!!!

På matten:
Två killar håller på på ett sätt som mer passar nygifta par.
- Hur står dom egentligen, säger Ulrika med höjda ögonbryn.
- Jag vet inte, säger Angelica. De kanska är vana med den positionen.
- Usch, du äcklar mig.
- Det är lite Brokeback mountain över det  hela, säger Sanna. De är gifta (läs. har flickvänner), men de kan inte glömma sin kärlek för varandra.
Det är faktiskt så, de håller på hela tiden (inget fel med det, men de har ju fan flickvänner. Jag hade varit sjukt svartsjuk). Men de är elitidrottare (cowboys) så deras kärlek är lite förbjuden, det går liksom inte för sig. Dessutom har de flickvänner (fruar). Ska kärleken segra eller faller den för omvärlden fördomsfulla blickar? Det är frågan.
(Märkväl att det kanske inte finns ngn sanning i det hela. Händelserna är verkliga, men om kärleken finns där vet vi inte.)

Nu ska jag packa färdigt och kanske få sovit lite, det vore skönt.

Älskar min små språkare, ni får ha det så bra så ses vi snart igen. Puss, puss.

1. Jag är ingen äkta språkare
2. Och jag kan inte skriva och stava. 

Jag ser misshandlad ut!
Så här är det jag rakade mina ben tidigare idag och ser att de är alldeles blåslagna. Det ser faktiskt ut som jag blivit alvarligt misshandlad av en väldigt agressiv trappa.

I natt har jag haft tre mardrömmar som typ hängt ihop. Hanna är med mig i alla tre. I den första är vi jagade av en blodtörstig dinosarie, det är övernaturligt och en massa blod, alla dör utom vi. I den andra är vi jagade av tre svarta ryttare på svarta springare, fram och tillbaka längs göteborgsvägen blir vi jagade inan vi far iväg i en luftbalong gjord av en av ryttarnas kappor. I den sista är vi inne i en idrottshall i Ljungskile, vi är tillsamans med några vänner (aldrig sett människorna i hela mitt liv (har jag nog men jag känner dem inte)). Vi sitter inne i en av delarna (salen kan delas md en nerfällbar vägg i mitten) och har pick-nick. Men så vill Hanna va med på ett friskis-pass i den andra delen. Plötsligt kommer det in en jättespindel i den salen som bara växer och växer. Hallen riskerar att sprängas, alla flyr i panik. Vi tar våra saker och springer ut på parkeringen, i omklädningsrummet tar jag Hannas skor i tron att hon flytt ut en annan väg. Ute på parkeringen finns det ingen Hanna, allt jag har kvar är hennes skor. Förtvivlat kryper jag omkring i den lervälling som är utanför och letar efter min Hanna, men hon är borta.
Det var väldigt hemskt!

Nä, nu får det vara nog har suttit här och gjort skattkartor för jag är aftonens lektant. Så nu ska jag ut och gömma ägg och karor, så får vi se hur det går för de små liven.

GLAD PÅSK!!!!

Okej, detta har varti en värdelös dag. 

ETT: Linda kommer inte till skolan.
TVÅ: På talet blev det ett VG++, varför alltid dess plus ge mig ett MVG- istället. (Hanna fick ett MVG vilket är lite uppmuntrende. Och hennes komentarer sen.)
TRE: Mensverk, jag blir helt handlingsförlamad av smärta, kan inte konsentrera mig heller.
FYRA: Ulrika har haft en dålig dag och p.g.a. mitt tillstånd har jag inte klarat av att lyssna och finnas där och har då kännt mig som en usel vän. Sorry min lilla gumma.
FEM: Jag orkar inte se på krigsfilm, jävla killar som alltid ska få som de vill.
SEX: Jag gav slutligen upp om att kunna fungera normalt och gick hem. (Hanna lämna oss redan innan krigsfilmen, men kom nog tillbaka till tyskan)
SJU: Var tvungen att gå till affären på vägen hem. På väg ut från spara blir jag påhoppad av en försäljare, jag hatar försäljare men inte ens i mitt tillstånd så hade jag hjärta att be honom dra åt helvete. Typ såhär gick vår konversation:
 
-Hej, vilket bredbandsbolag har ni hemma?
-Ööööh, glocalnet. (Eventuellt e detta en lögn jag har inte den blekaste, men jag sa det för att det var det han sålde och jag trodde att på så vis skulle jag slippa undan)
-okej så det har du, men vad har ni för fasttelefoni och mobil då?
-Jag vet inte. (mitt tålamod tryter)
-Okej, men vet du vad du har för mobilabonomang? Och e du intresserad av att sänka dina fasta avgifter?
- Jag vet inte och jag har faktiskt lite brottom. (jag trodde att medelandet skulle gå fram men det faktum att jag tittade på en arm utan klock på kanske gjorde honom lite misstänksam)
-Ja, men det här går fort, säger han och drar med mig bort till sitt lilla bord där han kolega kommer och pressenterar sig för mig.
-Bla, bla, bla. Skickar du mkt sms.
-Ja, det blir nog en hel del.
-Okej, men du kan får prova på gratis i tre månader och det är ingen bindningstid, sen kan du ju bara byta tillbaka till ditt gamlom du inte är nöjd. (bullshit, inget här i världen är gratis, snälla gå och gömm dig)
-jaha, men det är inte jag som står på mitt abonomang så jag kan inte ändra det. (Här trodde jag, naiv som jag är, att jag skulle slippa undan, men så fel jag hade)
-jasså, men vem är det som står för det då?
-Min mammas sambo.
-Okej då är det han som får räkningar och allt sånt då.
-mmm, precis. (så duktig du e som lyckades lista ut det då.)
-hmmm, men om vi säger så här... hur gammal är du, har du fyllt 18?  (ja, där har vi det det här är min väg ut att jag inte tänkt på det tidigare.)
-nej, det har jag inte. (här lät jag nog lite elakt glad över att slippa.)

Vi avslutade samtalet, han srattade åt att jag inte var äldre men att han trott det. Vi önskade varandra en fortsatt bra dag och jag gick hem.

ÅTTA: Jag fastna med håret i en buske på väg hem, det gjorde ont och jag hade god lust att jämna fanskapet med marken.
NIO: Min syster kommer hem. Hon är inte riktigt som vanligt folk så rycker i dörrhandtaget, sparkar på dörren för att SEN kancka på.

Efter denna dag kan jag inte låta bli att ödet ibland gillar att spela oss små spratt. But there is only hope, imorgon är en annan dag.

Ha en fortsatt trevlig dag och hata inte försäljare, jag gör det å hela mänsklighetens vägnar.